fan då
alltså, jag blir så trött på mig själv. allt går så satans bra sedan får jag bara totala gråtatattacker. varför? för, ja jag vet inte. inser väl att mitt liv är värdelöst och att jag kommer vara en ensam ful tjej som finns där- men är aldrig speciell på något sätt. när senast sa någon till mig på allvar att jag såg bra ut? för typ 1 år sedan. även ifall det inte märks så behöver jag också lite uppmuntran ibland. men det går ju inte. jag älskar mitt liv 20% av tiden. resten ligger jag och grinar för att jag hatar det. och jag tänker faktiskt igenom varje gång varför jag hatar det, och jag har faktiskt rätt.
1. har jag några kompisar? nej, jo typ 2 stycken. okej, 1 1/2. kul? nej, jag sitter hemma med min mamma som är ledig för "allvarligt sjukt barn", och det är jävligt tråkigt må jag säga. 2. har jag någon kille? nej, hade en för 1 år sedan men vafan. 3. kommer jag någonsin hitta kärlek nu, när jag som mest behöver det? nej. har försökt- men ingen tycker om mig/ tycker att jag ser bra ut. eller ingen säger något till mig iallafall.
nu låter allt skit, och från en synvinkel när man är arg- blir allting skit. kan inte hjälpa det direkt. men jag ska säga vad jag lever för. det är när någon, som jag kanske gillar, som kompis eller är kär i- bara säger hej, eller bara säger någonting. fattar någon hur glad jag blir? jag känner mig lyckad, av något så litet, när någon somjag känner/brukade umgås med säger hej. vilket liv jag har va? äh fan.
det jag skulle vilja mest av allt just nu är att bli rik, fyll 18, flytta till en fräsch lägenhet med stilren inredning. vi kan inte det nu, för jag vill inte vara med min pappa för han är jobbig. det ända han gör är att spela gitarr, kul? inte för oss andra. & min mamma har liksom inte råd med en lyxig lägenhet mitt i malmö med alla de senaste sakerna + all mat som vi äter + bil + allt annat. jag är faktiskt inte bortskämd och jag brukar inte bli ledsen, men detta är något jag verkligen vill & tråkigt nog så kan jag ligga och gråta timmar i sträck för att jag vill det så gärna. jag trivs inte här. så är det, varken i detta huset, med personerna eller med någonting. blir bara så less.
plus allt detta så kan jag inte släppa en kille som jag gått och blivit kär i. jag har sagt det till honom en gång men han gillade mig inte just då. sedan började han flörta med min 1/2 kompis. jag trodde att jag skulle kunna släppa att jag var kär i honom. men tydligen var det inte bara en liten fling. fan, jag är så jävla kär och vill ha honom så mycket. låter töntigt men så är det.
men det finns ingenting att göra åt, jag får fortsätta i hopp om att det blir bättre. kanske om en månad gillar jag kanske mitt liv 50% av tiden. jag hoppas det för jag orkar inte. helst av allt skulle jag vilja gilla mitt liv 99% av tiden. men det går inte, jo kanske. när jag börjar på ny skola, och om vi flyttar här ifrån till en fin lägenhet utan pappa till malmö. då skulle jag verkligen vara världens lyckligaste. men här & nu. jag få fortsätta kämpa. om man ska se det från den ljusa sida så är jag åtminstånde snart frisk från anorexi förhoppningsvis. hoppas det. bara jag inte blir knubbig. vill ju fortfarande ha lite credit för att ha hårdbantat i 1 år !?
- hanna
Kommentarer
Trackback
