dömd att misslyckas
varför blir allt jag gör eller rör skit?! jag bara undrar för nu är jag så less på mitt liv att jag bara vill somna in. jag vill bara att allt ska bli som innan. jag vill bara slakta år tvåtusensju och fortsätta som allt var innnan. mitt liv var perfekt. jag hade nästan allt jag kunde önska mig. en bästa kompis plus massa andra kompis som jag älskade och jag var också omtyckt, en pojkvän som jag älskade över allt annat, bra självförtroende [inte i typ december men ändå], fine, min familj bråkade men jag var lycklig för det mesta ändå.
fan, sen nu kommer jag tillbaka- hela mitt tvåtusensju har varit helt väck från allt så nu kommer jag ett år senare och är ett år barnsligare, helt efter, har inga kompisar, ingen pojkvän och inget självförtroende alls. jag vågar knappt fråga de få kompisarna som jag halvt lyckats få tillbaka om det går att vara- tänk så tycker de att jag är jobbig? ja, jag bryr mig om vad folk tycker. jag vill inte bli illa omtyckt. det är så jobbigt.
det går inte en enda dag utan att jag börjar gråta, jag är less på detta livet. det finns liksom inget positivt med det längre. jag är inte ens smal längre, innan kunde jag trösta mig med det iallafall. jag mår skit, jag hatar att mina lår nuddar varandra. jag hatar att "fettet" trycks ut när man tar på sig något tight vid höfterna. nu imorgon har jag ätit bra i ett halvår. jag gick från att jag kunde stå med benen ihopa, spänna gumpen och skinkorna nuddade inte ens. till nu kan jag inte ens stå med benen ihopa utan att de nästan nuddar. jag anser inte att det är fel, eller fult eller att man är tjock. men jag känner mig så när det har gått på sån "kort tid".
jag var i lund igår och kollade vikt, puls och sånt som jag gör varje/varannan vecka. jag pratar också med en skötare där. jag kunde inte hjälpa det, men jag började gråta n är vi började prata och berättade som det var, att jag inte hade lust till att gå upp på mornarna längre. så jag ska dit och träffa min doktor nästa eller nästa vecka igen så kanske jag ska få börja knapra anti-deprissiva tabletter. jag vill men ändå inte. kul att gå på sånt när man är 15. det ska man inte behöva. jag klagar mycket, men det är ändå ingen som jag känner som läser denna bloggen så det är lugnt. jag klagar om jag vill, för just nu vill jag inte ha några anti-deprissiva tabletter. jag vill ha en tablett som bara gör att jag somnar och aldrig mer vaknar igen. jag hade aldrig kunnat hoppa eller göra något smärtsamt. jag är för feg. och det är lite svårt att få tag på såna tabletter i min ålder. skitsamma.
det här blev ett konstigt inlägg, men jag behövde bara skriva av mig gråten. det känns bättre efter man har gråtigt ett tag. nu måste jag ta tag i mina jäkla läxor. jag orkar inte, men jag måste.
- hanna
Kommentarer
Trackback
